Vad Mini-Me lär mig.
 
Det har sen en tid tillbaka gått upp för mig att jag inte bara lär min 3 åriga son saker, han lär mig en massa saker också, som t.ex. det här med att leva och att njuta av nuet, att man inte behöver vara så sjukt ordentlig i alla lägen. Han har minsann inte rätt i allt han gör och säger men när vi för ett par veckor sedan besökte Gröna Lund och han ville åka nyckelpigan med pappa tänkte jag först usch jag gillar ju inte karuseller längre och den första färden i den lilla bergodalbanan kände jag mest att kan det inte vara över snart, när jag sen satt i samma bana för andra och tredje gången hände något. någonstans därinne började en liten pojke vakna till liv som faktiskt en gång i tiden gillade att åka karuseller och när han väl började kika ut släppte allt, jag njöt i fulla drag tillsammans med min son som tjöt av glädje varje gång nyckelpigan tog ny fart. Jag blev glatt överaskad över att min lille kille hade lyckats bryta upp spärren och tanken om vad jag egentligen gillar så snabbt. Han har även lärt mig att det gör inget att man ingen handduk har om man vill plaska i vattnet en sval september dag, det är faktiskt bara att kavla upp byxbenen, slänga av sig strumpor och skor och köra igång, torkar gör man ju nångång. Idag när vi jagade troll i skogen bröt jag fantasi spärren och återvände en stund till världen där tomtar och troll bor. Det har varit fantastiska dagar jag haft och fått uppleva med Mini-Me, varje gång jag råkar säga: nej jag kan inte, pappa är för stor kontrar han rappt: Jooo du kan! och det är lite så småfolket tänker, ingenting är omöjligt, allting funkar, det är bara att göra. Mer av det tänket tar jag nu med mig in i vuxenvärlden jag är redo att hoppa, det är lätt som en plätt!
Whitesnake på Gröna Lund.
Efter många försök att ta sig till en konsert på gröna lund lyckades jag äntligen att pricka in måndagens magiska kväll med Whitesnake. Hade inte sett Coverdale o Co sen 1990 så det var verkligen dags nu, vädret var grymt bra precis som det ska vara en skön sommarkväll. Även om jag idag inte lyssnar så flitigt på WS nu för tiden så gjorde jag det under min uppväxt och oj vilken nostalgi kick jag fick, det var helt fantastiskt att få uppleva dessa grymma låtar en gång till live. David coverdale har inte riktigt samma röst som i unga dar men vem har det, han fullkomligt krossar de yngre kollegorna med hans rutin och scennärvaro istället och även om rösten raspar lite ibland så låter han förvånansvärt bra.
Hela konserten var som en enda lång allsångskväll, den ena klassikern avlöste den andra och det enda jag tycker man kan anmärka på egentligen är de lite förlegade solon som envist ska framföras, känns som det är nåt som hänger kvar sen 70-talet men idag börjar folk mest fippla med sina mobiler så fort det kommer till ensam solon.
det ryktas om att coverdale nu ska pensionera sig efter denna turne men för mig får han gärna komma tillbaka många gånger till:)