Den magiska känslan falnar.
 
Hej goingar!
 
Jag har tänkt på en grej, vet inte om det är till fördel eller om jag faktiskt kan sakna det lite, tror jag saknar känslan mer än att det är till fördel. Det där lät nog lite kryptiskt men jag ska försöka förklara så gott jag kan. Även om jag inte är lastgammal så är tillhör jag heller inte ungdomsligan och i unga dagar var mitt största intresse musik, jag kunde försvinna totalt i detta intresse, alla artister och band uppslukade mig och hela tillvaron kretsade kring detta fenomen. De största musikhjältarna kunde diskuteras i flera timmar med polarna och ämnet tycktes aldrig sina. Man identifierade sig med idolerna och de var de stora ledsagarna i livet. Idag flera år senare då man av förklarliga skäl inte kan lägga lika mycket tid på detta intresse tycks även känslan av att älska något så grymt mycket sakta ebba ut, det känns inte längre likadant, på något lustigt sätt är det inte lika viktigt längre. Den sista gången jag verkligen fick den där sköna känslan från ungdomens galna år var när jag fick den första responsen från Bruce Kulick för några år sen, men efter att nu haft en jobbrelation med flera av de forna hjältarna falnar den magiska känslan från förr ganska snabbt. Nu sitter inte jag här och skryter om att jag minsann jobbat med den och den, det är inte jag vill åt här, den brinnande känslan av att vissa hobby-relaterade saker var livets mittpunkt är borta. 
 
Det kanske är en del av vuxenlivet att lämna såna ting bakom sig, att bli lite tråkigare på kuppen, eller tråkigare kan vara fel ord, förändrad kanske är mer rätt. Man bär ett annat ansvar som vuxen och kanske är det därför jag älskar att gå på Sci-Fi mässa eller se gamla band från förr just för att man får en gnutta av den där magiska känslan från en svunnen tid. Låter lite tragiskt när jag läser igenom detta nu men så är inte fallet, det är väl en del av livets gång antar jag. Om nån av er därute förstår vad jag bubblat om idag, hör gärna av er om ni har en tanke om detta. Puss i ljumsken! :)
Anonym

Det är kanske naturligt att musikstjärnor inte längre har samma dragningskraft för dej. Du har samma jobb som de har.
Är inte det naturligt? Själv skriker jag mig inte längre blå eller hoppar sönder skorna på en rockkonsert längre. Men en bra låt i rätt tidpunkt kan verkligen ändra min sinnesstämning och en riktigt bra insats av en idrottare kan ge mig gåshud eller hojta högt framför TVn - om jag har tid att titta. För mej är det samma grundprincip som när vi var unga.

Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress